Om Sakina

Det finns många aspekter när Sakina ska berätta om sitt liv. Sakina har skrivit både för att hjälpa andra i samma situation genom att berätta om sina erfarenheter, men också för att själv orka leva. Hon utsattes för ständiga övergrepp, torterades, överlevde krigets fasor och tror hon är född 1975 när hennes pappa planterade avocadoträden. Sakina växte sedan upp hos sin mormor som själv hade rymt från slaveri. Men sedan 12 års ålder har Sakina stått helt på egna ben utan föräldrar eller annat vuxenstöd. 18 år gammal födde Sakina en dotter som dog som spädbarn, ett år senare föddes sonen Wilson. Samma år började Sakinas resa på flykt undan krigets fasor, en resa som tog slut först 9 år senare. 2003 fick Sakina flyktingstatus hos FN och hamnade så småningom i Sverige, närmare bestämt i Luleå.

Barndomen, kriget och livet som flykting

Sen nio år bor Sakina Ntibanyitesha i Sverige, i Luleå, och har gjort debut som författare på svenska. Två böcker har publicerats och en tredje är på gång där hon berättar om ett hjärtskärande liv. Första boken handlar om barndomen. Den andra om kriget och den tredje, om att leva som flykting i Sverige (kommer våren 2015). ”Jag bara skrev och grät. Grät och skrev”, berättar Sakina.

Sakinas tillvaro som flykting i Sverige med ett välfyllt kylskåp, tillsammans med sin son, får henne att känna sig oerhört privilegierad. Hon är förvånad över att hon fortfarande lever. Att få leva med sin son har dock inte alltid varit en självklarhet för Sakina då hon under krigets fasor vid ett tillfälle tappade bort sin son. En son som hon lyckades återförenas med först månader senare. Alla hade inte samma tur som Sakina och hennes son. Något som blev uppenbart för henne när hon tog hand om en flicka vars mamma sköts framför hennes ögon. Sakina tog hand om ytterligare två barn hon hittade på gatan.

Såg 119 skjutas

Under kriget i en kyrka i Kongo låstes hon in med 119 andra kvinnor och barn från Rwanda. De väntade sig att bli innebrända av soldaterna. Men det slutade med att alla sköts utom Sakina och barnen som var med henne. Som nr 120, sista kvinna, kom hon ut ur kyrkan och förväntade sig att bli skjuten för där låg de andra 119 döda, skjutna, men överlevde för att hon kunde rätt språk.

Torterad och fängslad

Sakina har ärr över hela kroppen sen hon var fängslad och blev torterad. Anledningen? Sakina hade ingen legitimation och antogs komma från grannlandet Rwanda. När hon så småningom släpptes ur fängelset så dröjde det fyra månader, och ett ständigt sökande, innan hon hittade sin son, som hon tappat bort. Hon fick hjälp av Röda Korset. Sakina lyckades så småningom få flyktingstatus hos FN genom en italiensk katolsk präst i Kongo och hamnade till slut i Sverige.

Vill du veta mer?

Vänligen kontakta Anna Nilsson på The Social Box genom att skriva ett mail till anna(a)thesocialbox.se eller ring 073-5001369. Eller ring Christer Fjordevik, 070-5957110 E-post:  christer.fjordevik@varnamo.se